Vi skulle vara på plats senast kl 10 eftersom mötet skulle börja 11.00, trodde vi , för att vi skulle kunna förbereda dagen med att göra lokalen vacker, mörklägga med hjälp av våra inhandlade vackra textilier. Detta innebar att vi behövde åka från guesthouset senast kvart över nio. Efter att ha tagit oss en sovmorgon lastade vi ner allt vårt pick och pack som skulle följa med och satte oss i fåtöljerna att invänta vår skjuts. Tiden gick… och vi väntade För att få tiden att gå började Kerstin fotografera Pirjos nyinköpta datorväska. Ganska fiffig faktiskt. Vi studerade den noggrannt . Bra fickor!!! Här är en till. Gummibandet på insidan är i vägen – en felkonstruktion tycker Pirjo. Varför kommer de inte? Är bilen på verkstaden igen?Till slut kommer de. Klockan är en bra bit över 10, närmare halv elva. Tiden hade blivit framflyttad,eftersom de inbjudna lokala representanterna hade något viktigt möte. Pirjo kastar sig på telefonen för att meddela vår representant för svenska ambassaden som lovat att närvara att mötet blivit framflyttat till kl 13.00.

Stannar vid vårt stamställe för inköp av samozas. Idag behövs det extra många eftersom det utöver vår vanliga lilla grupp skall komma två representanter från varje kooperativ samt ett antal representanter för den lokala administrationen som Eugén har bjudit in.Viktiga personer som Eugén vill ska bli informerade om vad vårt projekt ha gått ut på. Alla har sin egen uppgift för att förvandla denna torftiga lokal till en festlokal.

Flera tygblommor i vackra färger, pryder borden som är täckta med vita spetsdukar. Ett bord med korgar och andra produkter finns klart i ena ändan av rummet, och våra tyger sitter framför fönstren. Alla tränar, iklädda finkläder, på vad de ska framföra under detta möte. Pirjo och Kerstin skall hålla sig helt i bakgrunden. Idag skall kvinnorna visa vad de har ägnat sig åt under projektet.

Vår svenska representant kommer exakt kl 13.00.Nu börjar en viss spänning lägra sig över salen. Nu skall bara de lokal representanterna komma sedan kan vi börja.
Vi väntar på de övriga……..nervositeten stiger. Eugén och Janvier finner varandra och börjar tala framtid. Klockan blir halv två. Det kommer fortfarande ingen. Vi bestämmer att vi börjar med att äta, då kan de sista gästerna också börja med att äta. Klockan blir två…….Vi har ätit färdigt.
Klockan bllir kvart över två ………….halv tre. Eugén försäkrar att de är på väg. Projektdeltagarna börjar att repetera det som skall framföras.
Pirjo blir mer och mer irriterad och Eugén blir mer och mer besvärad. Klockan blir kvart i tre………Tänker de överhuvudtaget att komma? Det är ju trots allt bara ett möte med ett antal kvinnor från landsbygden. Det är kanske inte så viktigt? Jodå, försäkrar Eugen de är strax här nu. Klockan tre bestämmer vi att nu börjar vi!!!! Nu väntar vi inte längre!
När det är bestämt kommer de – äntligen. 4 st från det lokala kontoret. Som om ingenting har hänt! Vi må vara i Afrika , men detta är nonchalant!

Presentationen av projektet går efter planen, undantaget att Godelives bön glömdes bort i villervallan. Eugén visar upp bloggen som alla har bidragit till. Detta är en stor succé.
Därefter håller gästerna sina tal om hur viktigt detta projekt har varit för framtiden och för distriktets status. Kan verkligen alla kvinnorna göra allt det som redovisats?

Efter alla tal delar vi ut några små presenter till deltagarna och det blir många kramar. Kommer vi att träffas igen. Ingen av oss vet? Alla försäkrar oss att oavsett om vi träffas för att fortsätta arbetet tillsammans eller ej, ska de lära sig mera och undervisa sina vänner hemma i kooperativen så att de ska stå starka inför framtiden.

Vi av slutar med en sista gruppbild.

Vår första morgon i Kampala. Många ljud – bilar, fotgängare, springande och sjungande unga män – som vanligt – men denna gång är ljudvärlden kryddad med klingande kyrkoklockor. En härlig morgon att vakna till: vi passar på att njuta av våra privata badrum även om det känns en aning konstigt att ha fönster mot innekorridoren och även om det tar flera minuter innan varmvattnet hittar fram till duschkranen. Gästhuset bufféfrukost är frugal men tillräcklig. Synd bara att kaffet är en aning sumpigt, suckar framför allt Kerstin som är resesällskapets kaffemoster. Klockan 9 (prick!) gasar Sida/Sarec-pickup på parkeringen och den officiella (så kallade Lating syftet med vårt besök vid incheckningen på universitets guest house) delen av vår kortkorta avstickare till Uganda börjar.

Den soliga morgonen avslöjar att universitetsområdet (Makarere) är ett stort vackert campus, så stort att det inte känns helt galet att åka genom det i bil. Men nu börjar vi sakna gåendet – vi har redan suttit bilen i två veckor och i princip inte gått någonting alls. Samtidigt som vi uppskattar bilen på grund av värmen – de tjugo stegen från trappan till pickupen har varit tjugo svettiga steg.


Vilket hus, hemmet för den tekniska fakulteten – en grå cementbyggnad med dubbla väggar – den inre väggen är ihålig – rätt så snyggt. Ritat av en israelisk arkitekt – bomb- och jordbävningssäkert. Tankarna går också åt Öst-Europa – kanske det är i husets omfattning och den gråa betongen vi hittar liknelser. Toppen för oss nordbor – de dubbla väggarna ger efterlängtad svalka. Lating har sitt kontor i den nya delen – ett magnifikt rum med en magnifik utsikt. Större en dekanens kontor, viskar Lating. Dekanen, som vi hälsar på, visar sig vara arkitekt så vi passar på och frågar vad fönsterluckorna (på utsidan av fönster á la Medelhavet, och vilka vi hade uppmärksammat på bilfärden) heter: Bladers svarar han – tror vi. Annars är det mest fråga om artigt ordväxlande. Orden kluster och projekt används flitigt. Väluppfostrade som vi är får han en liten present av oss: BTH:s fyrkantiga kristallvärmeljushållare. Lite mindre vikt i resväskan, tänker Pirjo förnöjt.

Lating guidar oss till lärarnas fikarum med många mjuka fåtöljer, dagstidningar, termosar med vatten och mjölkte, och skålar med varma chapatis och jordnötter. Pirjo väljer en stor mugg mjölkte, vilket hon ångrar djupt. Inget hit för en mjölkhatare, men med en stor sked socker går det relativt bra att dricka upp teet. Även om det blir bråttom; seminariet med Julius, vår nya doktorand, börjar när som helst. Den akademiska Kampalatiden verkar stämma med den svenska klocktiden. Vi går och går längs korridorer och upp och ner för trappor och hittar fel rum. Tillbaka längs korridorer och trappor och där står ju Julius. Och det minsta man kan säga är att han är förvånad över att se oss där. Julius gör en proffsig presentation av sin ´research proposal´ för en kommitté, som kommenterar och ger synpunkter. Många intressanta och viktiga saker ventileras: begrepp, metoder, teorier. Låter precis som hemma! Men vi behöver mat också (Pirjos alltid närvarande önskan). Lunchsällskapet består av Lating, Julius, Joshua (den andra av våra nya doktorander), Kerstin och Pirjo.

Vi fyra marscherar mot kantinen på institutionen av ´food science´ . Vi noterar att deras nya hus är en gåva från den norska staten och att i rummet bredvid ingången, säljs glass producerad av studenterna. Efterrätt kanske? Söta drycker – det är bara att välja. Kanske en ananasläsk också producerad av studenterna? I väntan på att buffén bli klar diskuterar vi politik – Latings favoritämne. Julius och Joshua får hjälpa oss med att förstå relationen mellan orden ´invention´och ´innovation´ samt orden ´innovation systems´ och ´innovation process´. Garanterat mer spännande än det låter här i texten! Vad ska vi säga om maten? Det bästa ordet att beskriva den med är mycket. Kyckling, nötgryta, jordnötssås, jams, pumpa, ugali (majsmassa) och något som liknar rotmos. Eller egentligen i motsatt ordning: köttet är en bisak. Pirjo äter upp allt medan Kerstin förlorar kampen mot ugalin. Hur gick det med glassen? Trots goda intentioner fanns det ingen plats kvar i magen efter den tunga lunchen….

Vi får en behövlig paus på Latings kontor och idkar fågelskådning: storkliknande (eller är de storkar?) i stora mängder på tak och träd.


Vi känner oss som David Attenborough med våra kommentarer och kamerorna får arbeta hårt. Tillbaka till bilen (här går vi inte, inte här heller) och mot ´universitetsförvaltningen´ för ett möte med ansvarig för ´gender mainstreaming´. Pirjo är mycket skeptisk, inte på grund av att hon inte tycker att jämställdhetsfrågorna är viktiga utan mera på grund av gammal frustration hemifrån. Men vilken kraftkvinna vi får möta och vilka medvetna, mångfacetterade och mångsidiga aktiviteter hon berättar om. Vi blir mer och mer imponerande men på en och samma gång också uppgivna och ledsna: vi blir påminda om att någonting viktigt saknas hos oss på BTH. Kan hon inte komma till oss och utbilda hela BTH i gender mainstreaming, föreslår vi ivrigt. Hoppas att denna tanke kan leva vidare!

Egentligen drömmer vi om en ledig kväll med en repetition av indisk mat och korridorssofforna på Guest House men vi är inbjudna till Lating i kväll. Som en efterlängtad gåva får vi dock två timmars vila innan pickupen står på parkeringen igen. Vi hälsar på Latings dotter, första årets medicinstudent, som ska åka hem med oss. Sista kollen – presentkassen är med, bra. Inga överraskningar vad gäller trafiken – snigelfart, avgaser och hawkers (ett nytt ord vi lärde oss tidigare under dagen – säljare som bär sitt sortiment på sina armar när de går runt). Vi ser en fin förpackning med matlagningsknivar – de skulle vi behövt ha i Kigali, suckar vi. Det blir inga inköp men ett besök vid Victoriasjön. Badstrand? Verkligen inte utan en nerlagd hamn. Under Latings ledning lyckas vi med att ta oss förbi vakter utrustade med K-pist och befinner oss i någonting som liknar en filmkuliss – rostiga övergivna fartyg och öldrickande män. Tarkovskij skulle nog ha trivts här. Vi tänker också på studenterna i Karlshamn som halva vårterminen 2010 letade efter inspelningsplats för sin film – denna plats skulle ha passat dem perfekt. Hamnen är som en metafor för landets oroliga närhistoria – infrastrukturen har uppenbarligen blivit lidande…

Tillbaka till vägen och trafikinfarkten. Vi undrar hur denna stad ska komma att klara av trafiken om några år när mängden bilar med största sannolikhet är ännu större. En sväng till höger och gatan omvandlas till en extremt smal gränd som krokigt spränger sig fram mellan husen. Lating klagar på vägens dåliga kondition ”I pay taxes and nothing happens!” En liten pratstund i trädgården med Latings son, som vill åka till Sverige för att åka långfärdsskridskor. Vi hälsar också på Latings hustru, och hennes mor, som tyvärr inte pratar engelska. Vi blir intresserade av de gröna örterna som hon rensar och pratet och intresset leder vidare till köket och så småningom till ett litet uthus där örterna kokas ovanpå en eld. Den kokta örtmassan blandas med osötat jordnötssmör. Och vad äter man till? Ugali – denna alltid närvarande majsmassa. Och det är fingrar som fungerar som bestick. Urgott! De traditionella maträtterna är inte bortglömda! Vi förstår också att mormor uppskattar vårt intresse för köket och matlagning – det är kvinnans plats, fortfarande. Det ytterst moderna lever parallellt med traditionen – det så vi upplever det ugandesiska familjlivet, under vårt extremt korta besök. Hoppas att detta inte är vårt sista besök i landet, viskar vi.
Vi är väl omhändertagna – pickupen tar oss hem genom de mörka gatorna. Röklukten är stark – soporna brinner. Röken tillsammans med den mörka kvällen skapar en trolsk atmosfär.

Sista morgon och sista dagen i Östafrika. Konstigt att man under en så kort tid hinner sprida sina saker över allt, funderar vi när vi försöker packa ner våra saker, sista gången för denna gång. Dagens (första) höjdpunkt är seminariet med tre studenter som skapat en prototyp av en databas för mjölkbönder. En avvikelse från våra seminarier på hemmaplan: detta inleds med en bön… Men powerpointpresentationen och de tekniska open source-lösningarna är inte främmande på något sätt. Det uppstår en hektisk diskussion om hur studenternas tankar och kooperativets/böndernas behov och önskemål kan synkroniseras. Behöver varje ko en egen post i databasen? Självklart!

Dags att åka till Entebbe och flygplatsen. Vi är helt galna med vårt fotograferande, när vi med jämna mellanrum skriker stopp, stopp. Tänk om vi skulle kunna göra en film om vägen och människorna mellan Kampala-Entebbe! Kanske ett studentprojekt?

Ska vi inte åka och titta på djurparken?, föreslår Lating. Om någon tror att vägarna är fulla av lejon, giraffer och andra afrikanska djur kända från tv, så har ni fel. Även afrikanska barn måste åka till djurparken för att få en titt på dem, vilket denna djurpark berättar om. Vi är omringade av minst tusen högljudda energiska barn. Och det är faktiskt barnen som är mer spännande än djuren, tycker i varje fall Pirjo. Titta bara på de allra minsta, ´graduating from kinder garden´!


Det är varmt, solen är stark och halsen längtar efter något kallt. Varför inte en mjukglass, föreslår Pirjo. Och just när hon står där, dyker alla varningar som det går att läsa om i resehandböcker fram. Nu är det för sent att ångra sig, kör på. Och hoppas på det bästa.

Nu finns ingen återvändo. Flygplats, flyget och vägen tillbaka till Blekinge… Vi hoppas innerligt att vi kan komma tillbaka hit – besöket har väckt nya frågor och ny nyfikenhet. Tack Lating och tack Uganda!

Men vad är detta mystiska föremål på Öresundståget???

[Text om slutkonferensen den 26/10 kommer senare!]

Irritationen börjar växa. Den enda morgon på länge vi kan sova lite senare än vanligt, men det går helt enkelt inte när verandareparatörer börjar sitt arbete före klockan sex.

Cement ska blandas (eller är det betong?) och bäras och hällas och slätas till. Och verandas stenbeläggning ska hackas sönder i små bitar. Inget tyst arbete om ni tror det. Radion sjunger högljutt. Livet i Vi Guest House handlar över huvud taget mycket om ljud – dörrar som smäller som om alla vore jättearga på varandra, kylskåpet som tror att det är ett flygplan, matlagning så att man tror att Johan (den allvetande) håller på med att utveckla en ny TV-trend inom matlagning kallad ´aggressive cooking”, Vi-kooperativets fältbilar som ska tvättas kl 5.35 på morgonen, bråket på gatan klockan 4.30 som man tror att det handlar om ett allvarligt brott, människors glada rop när de börjar sin arbetsdag på kooperativet, Johans (han får mycket plats i vår blogg) sjungande i köket

Lika bra att gå upp och börja packa. Vi ska ju iväg i dag. Rwandaprojektet är helt enkelt över. I dag lämnar vi Rwanda och flyttar till Uganda. Dags att plocka fram våra små presentpåsar. Lyckligtvis tittar Amina in – hon får betalt för tvätten och vi överlämnar några anspråkslösa presenter till henne. Rose hittar vi på sitt kontor och henne tackar vi speciellt för hennes hjälp och för att vår lilla resväska fått bo hos henne. Vi hittar också verksamhetens ekonom och betalar för boendet: 300 USD/två personer/två veckor. Eugéne tittar in (kl 9.20 i stället för nio prick – inga överraskningar i dag heller….) med sin viktiga stämpel – nu är kvittona från hans håll klara. Pirjo får fnatt bara när hon tänker på alla små papperslappar som ska föreställa kvitton och hon kan se framför sig hur glad Madeleine kommer att bli när hon får ta över alla dessa lappar. Men den fula plastkorgen – den får väl inte plats… Tyvärr måste vi ges oss på denna punkt. Korgen räddas av en annan korg som Pirjo köpte i går… Tygkassen kommer till användning.

På flygplatsen hinner vi dricka hälften av en cappuccino när vi börjar bli oroliga att vi ska komma för sent till incheckningen. Denna oro kompletteras med oron för tunga resväskor…. I säkerhetskontrollen piper Pirjo – första gången någonsing. Det är birkenstockssandalerna som larmar. Ingen övervikt! Sista rwandesiska blanketten och vi sitter vid gaten. Och det är varmt, svettigt och olidligt. Rwandair Express – men detta är ju Blekingeflyg! Ett litet propellplan, som till och med den muskulöse mannen darrar inför. Turbulens – det vill Pirjo absolut inte ha. Och Kerstin som äntligen fått sin efterlängtade fönsterplats hamnar i molnen. Men det gör inte så mycket när hon befinner sig ovanpå regnbågen.

Pirjo registrerar en stor mängd röda berg som liknar djurtassar – hundar, björnar. Stora men vänliga. Är vi på väg till Kastrup? Vi landar nästan i vattnet (=Lake Victoria) på väg in mot landningsbanan i Entebbe. Nu får vi fylla i en ugandesisk blankett – rosa. Och stå i kön och vänta på att få visumet. Priset har gått upp från 30 USD till 50 USD på tre veckor– hur många procent är det?? Vi får det nödvändiga kvittot – för general purposes…. Vännen och kollegan Lating viftar! Vi är framme.

Första intrycket av Uganda: bilar. Överallt. Grönt. Mycket folk. Mycket små butiker som säljer vad som helst. Första intrycket av Kampala: Bilar. Överallt. Trafikstoppningar. Mycket folk. Stressigt. Slitet. Smutsig. Skrämmande. Här ska vi inte promenera i kväll, är vår bestämda uppfattning.

Universitets guest house verkar vara en skön plats.

Vi får var sitt rum – med tv och fläkt – lyxigt och det bästa av allt: ett eget badrum. Vi avrundar denna dag med en god indisk middag på gästhusets lilla restaurang á 27 kronor/rätt och en termos svart respektive mjölkkaffe som vi njuter av i en gigantisk soffa i gästhusets korridor. Tänk vad lätt det är att byta omgivning….

Oktober 24 är en söndag. För en gångs skull är det rätt så lugnt utanför huset, om vi bortser från nattens karaokeparty på nattklubben på andra sidan av gatan… Vi kan alltså sova sent… Dagen ägnas åt slöande och små vardagliga göromål, som till exempel tvätt. Kerstin kan inte riktigt bestämma sig om hon är på väg att bli förkyld eller inte. Pirjos amerikanska-egyptiska förkylningsmedel får flytta till övre våningen.

Eftersom det är söndag är det tillåtet att sötfika – en maxipåse minitobleroner plockas fram. Annars något spännande att berätta? Pirjo plockar fram sin lilla anteckningsbok med van Gogh på omslaget – omsorgsfullt köpt till och för Rwandaresan – och planering av projektets sista workshop dagen efter börjar. Pirjo hade ingen aning om att hon är så förtjust i att skriva listor…. Något mer upphetsande sker inte denna dag – absolut inte…

Måndag morgon – en morgon med ett nytt rekord – bilen kommer klockan 8.45 (alltså klockan 8 rwandesisk projekttid). Scenen är den samma: vi sitter i soffan med väskorna och väntar. Och till sist lönar det sig – taxin kommer och allting är som vanligt. Den obligatoriska stoppen vid bensinmacken – 40 sambosas, två lollipops till Sconia och en flaska vatten till Pirjo. Det kommer att bli en varm dag – bilen kokar och vi sitter som sardiner i en konservburk. Vi registrerar återigen de rostiga tankbilarna lastade med bensin som kryper fram i uppförsbackarna – och de är många. Må vi inte hamna precis bakom en sådan, låter Kerstins och Pirjos morgonbön.

I dag arbetar vi i grannlokalen – lite större med ett antal bänkar – bortgallrade från någon kyrka? – bord med spetsdukar och alldeles för många fönster som släpper in för mycket ljus.


Fram med de två sängöverkasten som vi släpat med oss. Ljuset tycker nämligen inte vår datorprojektor om. Deltagarna sitter samlade bakom de spetsdukstäckta borden och ser ovanligt ledsna och trötta ut. Har det hänt något under helgen?, undrar vi lite artigt. Och det har det – två dödsfall. En tragisk sådan – en blivande svärdotter har blivit ihjälkörd av en buss i närheten av samma bensinstation där vi stannar varje morgon. Trafiken är hektisk och vild – en stor busstation lockar både bilar och människor. Teodette kommer med nyheten om det andra dödsfallet: församlingens präst har dött. Vi känner oss matta och ordlösa. Och inte blir stämningen lättare när en efter en berättar att de har varit sjuka under helgen – många små påsar med allehanda tabletter och piller är ett talande bevis på det. Inte den bästa möjliga starten på vår sista workshop, känner och tänker vi. Men läget ljusnar när det visar sig att två av kvinnorna är helt friska. Mitt i det tragiska framkallar dessa avslöjanden en befriande skratt – situationen går över från det djupast sorgliga till en komisk – och plötsligt känns det inte alls konstigt och svårt att sätta i gång med dagens arbete.


Mycket ska hinnas med– kopiera alla texter om respektive kooperativ inklusive tre foton på ett USB-minne, föra samtliga foton från kamerornas minneskort över till datorerna, tömma dessa minneskort, komma på namn och bild på den nya bloggen, kolla om mobilt internet fungerar, om svaret är ja skapa grunden till bloggen på wordpress, föra över texterna och fotona från samtligas datorer på bloggen, skapa program till morgondagens avslutningskonferens , bestämma vem som ska göra vad på konferensen, diskutera vilken mat och dricka som det ska bjudas på vid konferensen (Pirjos bekymmer nummer ett) samt diskutera framtiden – vad händer nu när projekttiden är slut? Allt inom 6 timmar…


Men vi hinner allt annat utom diskussionen om framtiden. Sista intervjun med Rose får vi också skjuta upp – läkaren har rekommenderat tystnad. När klockan är långt över tre känns det som vi har sprungit en halvmara; det var en hård dag även för vår grupp– så känns det i allas kroppar och knoppar. Det tar på krafter att fatta beslut och arbeta koncentrerat. Det är härligt att se hur självklart och enkelt våra deltagare kommer fram till ett beslut om hur den avslutande konferensen ska organiseras: det bildas två grupper – en kameragrupp och en fotogrupp. Dometille kommer med det mest överraskande och glädjande förslaget: hon vill gå runt på konferensen, ta foton och ladda ner dem på datorn och visa under konferensens gång. Kreativt! Eugéne lovar att fortsätta att arbeta vidare med bloggen – som vi knappt kommit i gång med innan dagens workshop är över – under kvällen så att vi kan visa den pinfärska webbplatsen när distriktets höjdare är på plats på tisdagen.

Kerstin och Pirjo är nöjda och förväntansfulla inför morgondagen – läget är under kontroll. Denna känsla berättigar till en middag på restaurangen tvärs över gatan. Vi har ju tid – vi behöver i princip inte göra något före morgondagen. Första gången under denna resa: en arbetsfri kväll! Det blir fiskspett med pommes frites kryddade med piripiri och majonnäs– helt ordinarie restaurangmat i Rwanda. Det tar tid (denna eviga väntan) innan maten serveras men i kväll uppskattar vi långsamheten – känns bara så skönt att sitta på restaurangbalkongen och titta på de enorma blixtrarna på natthorisonten. Och vänta….

Bilder kommer senare
Rakt ner i källaren!? Här kan det väl inte finnas några tygaffärer eller affärer (om nu inte skumma sådana) över huvud taget. Trappstegen är höga och själva trappan är brant. Det kokar i våra huvud och inte enbart på grund av den gasande lördagssolen– vet Sconia på allvar vart hon är på väg?
I den mörka källarlokalen som mest påminner om en länge sedan bortglömd lagerlokal växer högarna av de mest underbara afrikanska tyger (hur afrikanska är de egentligen?). Det är bara att börja leta och känna och titta och tycka. Kerstin har tur i dag – fullträff på en gång. Pirjo är lite avundsjuk – nog skulle detta tyg ha passat väl på hennes matbord också. Men hoppet kan väl trots allt inte vara förlorat. Mängden tyger är oändlig, så oändlig att vi inte orkar mera. Otroligt men sant – vi är ju vana och kompetenta shoppare. Men ibland betyder mycket inte enbart positivt.
Upp till världen igen. Värmen har inte försvunnit och vi traskar vidare. Skönt att ha en guide med – de kigaliska affärerna gör inget stort nummer av sig. Inga skyltar, affärslokalerna ligger långt inne i huskropparna. Tygexpeditionen fortsätter – först en anspråkslös ingång och sedan en lika anspråkslös korridor. Men vad gör anspråkslösheten när varenda liten affär är fullproppad med färgrika, helt underbara tyger. Vi är alldeles exhalterade – ´titta på det där och det där”, ropar vi kanske en aning för högljutt. Vi tränger oss djupare och djupare in i tygbergen och ber om ursäkt för kaoset vi skapar. Vi pekar på tyger som ligger längst ner i bergen och en ung man plockar fram allt vi vill se. Vi tycker att vi ställer till det men Sconia förklarar att det är hans jobb – att plocka fram och sedan återställa tyghögarna så att de ser propra ut. Men det känns lite skamset ändå. Kerstin shoppar loss och ägnar endast en nanosekund åt frågan om allt kommer att få plats i resväskorna. Hon har ju två trummor också att ta hand om… Och inte vill Pirjo vara en sämre shoppare….
Ska vi inte fika nu? – undrar Pirjo längtan i rösten; hon är en aning svag efter gårdagens sjukdag. Men kan samtidigt inte låta bli att nämna laptopsväskor som Johan (den allvetande på Vi Guest House) pratat om. Sådan vill jag också ha – säger Pirjo bestämt. I samma veva försvinner den utlovade fikapausen och shoppingrundan bara fortsätter. Svetten rinner och benen är urtrötta när vi kämpar mot utförsbacken. In i en hemlig lagerlokal igen. Små små hytter inne i huset är fullproppade med saker – det mesta nog för turister. Vi frågar och försöker förklara vad vi är på jakt efter. Utan framgång – det blir ingen laptopväska. Men det blir fikapaus i stället – äntligen. Nu ska vi testa Bourbon café – dyrt och gott har vi hört. Inte helt oväntat stöter Sconia på en väninna som hänger med. Varm chocklad, milkshake, cappuccino (bästa på länge), chockladkaka och cheese cake – vad säger ni om detta? Sconias väninna har problem med sin iphone och Pirjo försöker vara smart utan att lyckas. Någon som är förvånad? Sconias vän är dock inte enbart en iphoneinnehavare, utan en läkare också. Ett besök på apoteket tillsammans med henne och Pirjo får en flaska amerikansk förkylningsmedicin tillverkad i Kairo. Hoppet om laptopväskan återvänder! I den lilla kiosken mittemot kiosken syns nämligen ett blått blommigt fodral som nog skulle passa som en laptopväska (detta börjar bli en fixidé hos Pirjo…). Sconias väninna tror inte på denna variant utan ringer med blixtens hastighet till sin syster. Tyvärr har systern köpt sin väska i Butare. Nu mobiliserar Sconias väninna hela sin kunskap om Kigalis affärsutbud och drar oss ut och vidare till tre nya affärer. Lyckan är komplett – i en av affärerna hittar Pirjo sin efterlängtade datorväska. Kerstin kompletterar sina inköp med sandaler och smycken.
Det är helt fantastiskt att få njuta av att helt främmande människor vill hjälpa och hur självklart detta hjälpande är. Lika fascinerande är att se hur vida deras nätverk är – släktingar och vänner – och hur självklart det är att kunna vända sig till sina nätverk för råd och hjälp, också när det handlar om främlingar. Undrar bara hur dessa omfattande kontakter sköttes före mobiltelefonernas tid? Snacka om sociala nät! Javisst är det inte svårt att se att så här täta sociala kontakter framför allt med släkten kan bli för mycket, speciellt för unga människor. Ditt liv är inte enbart ditt utan du delar den med kusiner, fastrar, mostrar you name it, även om du egentligen skulle vilja bestämma själv över ditt liv. En sak till som vi funderar på: Sconias väninna har avtalat ett möte med en vän och har egentligen ingen tid för oss – har vi äntligen hittat en förklaring till alla förseningar vi upplevt?
Klarar nu er själva? – undrar Sconia och väninna. Vi känner oss som små barn men lovar att det kommer vi att göra. Som sina sista ord påminner Sconia att vi absolut inte får betala mer än 3000-4000 francs åt taxin. ”Nej, mamman- skrattar vi.
Inne i Nakumatt, Kigalis riktiga supermarket, börjar shoppingrunda nummer två. Den inleds på perukavdelningen. Helt korrekt, perukavdelningen. Kerstin är helt såld vad gäller afrikanska löshår – hon hittar både krulliga och ännu mer krulliga hårkreationer som hamnar i shoppingkorgen. Och vad ska vi äta? Goda korvar kanske? – nu läser helt rätt. Jepp, det får bli korvar- färska sådana och inte från Scans korvfabrik. Youghurt – skönt att vi hittar naturell. Lite getost med färska kryddor kanske? Och en liten tygväska också…
Taxi hem – vi prutar priset ner till 4000 francs. En skön stund i soffan när vi beundrar alla härligheter vi hittar på stan. Kvällen avslutas med en underbar middag med stekta korvar, chapati, avokado/tomat/löksallad, papaya och öl. Till efterrätt kaffe, minitoblerone och en liten w…..God natt!

Redan på torsdagkvällen signalerar Pirjo att hon har ordentligt med feber och influensaliknande symtom. Detta gör att hon gör bäst i att hålla sig hemma och vila. Vi – Kerstin och Sconia – ska besöka Domitelles kooperativ idag samt göra en intervju med henne. Så när bilen kommer för att hämta oss är det bara Kerstin som åker iväg. Vi kör direkt dit vi ska.
När vi kommer fram möts vi av de vanliga hälsningarna och välsignelserna. Domitilles kooperativ skiljer sig på några punkter från vad vi hört och sett tidigare. Här arbetas det nästan uteslutande med plast, återvunna plastsäckar, när korgarna framställs. Det är det första stället där kvinnorna säger att de tycker bättre om att arbeta med plastmaterial än med sisal. Det förekommer även sisalarbeten, men i liten skala. Det som är spännande med detta kooperativ är att de mönster som används visar en mycket stor variation och nyskapandet pågår hela tiden, vilket ger många många fria och originella mönster. Det finns ett helt skåp fullt med plastkorgar, som redan är beställda.

En kartong med små sisalkorgar i den karamellrosa färg som rwandierna verkar gilla mest av alla färger när de väljer efter eget tycke, och en liten påse med sisalörhängen. Örhängena har flera nya mönster och färger, här förekommer för första gången lite mera jordnära färger.
Det är också första gången som det förekommer en del misstänksamhet mot vad vi ska prata med Domitille om. Kanske beror det på att de övriga kvinnorna varit ordförande för sina kooperativ. Domitille är sekreterare. Det är tydligen meningen att det skall vara ytterligare någon som sitter med och lyssnar när vi gör intervjun med Domitelle, men ingen kommer, så till slut börjar vi. Det framkommer vid intervjun att även Domitille skiljer sig från de övriga kvinnorna. Hon har fått sin telefon i present av sin man och hon har bara två barn.
Efter intervjun samlas alla och vi får redogöra för vad som sagt på intervjun. Sconia tar över och berättar vad vi avhandlat.
Kerstin pratar om kvinnors kraft, vikten av studier och vad vi tillsammans kan uträtta, men det känns som om det inte riktigt landar – kvinnornas tankar är på annat håll. De vill bestämma ett nytt möte med Eugéne. Det finns tydligen flera olika anledningar till detta krav, lokalfrågan är ett. Kooperativet lånar denna lokal av en skräddarskola, och det är osäkert hur länge de kan vara kvar i nuvarande lokal. De har blivit erbjudna en plats i ”skogen” under några träd. Diskussionen med Eugéne blir het och tidvis aggressiv. Tanken slår Kerstin, hur ofta han är ute och möter medlemmarna och lyssnar till deras åsikter?
Lokalfrågan är ett av de stora problemen för samtliga kooperativ vi varit i kontakt med. Alla önskar få en lösning på detta bekymmer så att man faktiskt har en plats som man kan känna är sin egen och där material och färdiga produkter kan förklaras.

Innan vi åker ska det vanliga gruppfotot tas. Kerstin sitter på marken med ordförandes händer placerade på hennes huvud, Sconia berättade senare att Kerstin välsignades inför framtiden.

Pirjo ligger i den blå Ikeasoffan på Vi Guest House och stirrar på renskinnet som hänger på väggen (ett försök att signalera att Vi Guest House har en svensk tillhörighet?) och tv-apparaten som inte har någon antennkoppling, alltså en apparat utan bild. I taket hänger lysröret vars ljus är hårt men som ändå egentligen inte lyser någonting.


Pirjo har inte fått ett anfall av apati utan ett anfall av förkylning. En ordentlig bauta sådan, vilket kanske inte är så märkligt med tanke på att två personer av de fem vi suttit tillsammans med inklämda i taxitoyotan har nyst och hostat en hel vecka. Nu är det bara att hoppas att den rwandesiska förkylningsvarianten inte slår för hårt.

Men vägen till soffan började – as always – klockan åtta när vi sitter i soffan färdiga som små flickscouter i väntan på taxin, som aldrig – hitintills – har kommit klockan prick 8, som avtalat dagen före. I dag är taxin dock ännu senare än vanligt; Pirjos tålamod tar slut klockan 8.34 men just när hon ska ringa Sconia ringer hon och säger att de står utanför porten. Och som vanligt ges inga som helst förklaringar till varför klockan 8 faktiskt kan betyda 8.34. Vi har ju lärt en del av väntandets konst, men det finns mycket kvar. Blir spännande att se om vi kommer att ha någon glädje och nytta av denna kompetens på hemmaplan – att tålamodigt vänta utan att bli stressad. Ni får gärna testa oss :-)

Detta är en av de morgnar vi gör en liten avvikelse från morgonrutinerna; dags att växla pengar. Vi kör mot stadens centrum och hamnar i en rejäl trafikstoppning. Denna stad är alldeles för liten för de stora mängder bilar som försöker att ta sig fram längs gatorna. Jämfört med vårt förra besök i Kigali, för exakt ett år sedan, har antalet bilarna ökat dramatiskt. Och inte har stadens luft blivit renare på grund av detta. Javisst indikerar privatbilismens utveckling Rwandas ekonomiska utveckling, men måste tillväxten och den ökade ekonomiska välfärden (som absolut inte är jämt fördelat i Rwanda!) alltid gå via bilismen, kan man undra och det gör vi …Men inte kan vi väl stanna och hoppa av som en protest mot den globala utvecklingens galenskaper denna morgon – vi vill ju komma åt rwandesiska francs. Vår taxichaufför är både fräck och skicklig – kanske synonymer vad gäller trafik? – och lyckas med att hitta de små, små utrymmena i bilkön och snart står vi mitt inne i den vibrerande kommersiella delen av staden. Vi stiger in i ett mörkt och oerhört litet rum på ca nio kvm som i sin tur är fördelat i tre små hytter á cirka tre kvm. I varje hytt finns det ett skribord med en elektronisk räkneapparat, den rwandesiska statsflaggan (bordsmodell), en elektronisk sedelräknare samt en allvarsam ung man som sitter bakom skrivbordet (kanske är det alla pengar som går genom hans händer som framkallar allvarsamheten) och en besöksstol. Stället känns mycket suspekt, men vi vet att verksamheten som bedrivs i denna skumma lokal tillhör den rwandesiska centralbanken. Men vi kan inte låta bli att känna oss som delaktiga i en maffialiknande svarthandel. Pengarna läggs lite försynt på bordet och lika försynt läggs en stor bunt francsedlar i axelväskan. Snabbt ut och in i bilen….Vi vågar inte ens ta några foton…


Joo, jag behöver köpa en flaska vatten, säger Pirjo. Klokare än vad vi var på tisdagen har vi stoppat tio minibananer i en brun papperspåse för att njutas som dagens lunch. Men utan vatten kan dagen bli alldeles för tung. Så iväg springer Pirjo i den rikting som Eugéne pekar på. Men inte finns det någon vattenaffär, skor kan man köpa och plasthinkar och fashion men inget vatten. Det är att bara att vända tillbaka. Pirjo hinner ta cirka tio steg när hon hör att en bil tutar. En morgontrött bilist trött på fotgängare? – nej utan resten av resesällskapet som av någon anledning blivit nervös när Pirjo spurtat iväg. Trodde de att jag skulle rymmas, tänker Pirjo och tycker att den oro som sällskapet uttrycker är minst sagt överdrivet. Hela proceduren leder dock oss fram till en supermarket (ca 15 kvm) där det finns vatten, kex, kaffe, bröd, kemikalievaror. Ok, fem flaskor vatten – en till var och en – är ett enkelt beslut att fatta men resten – ska vi ha något till lunchen utöver de tio minibananer som vilar i sin papperspåse? Snabb rundgång i supermarketen berättar för oss att det handlar om valet mellan kex med vaniljfyllning eller kex med chockladsmak. Det får blir chockladvarianten.

I dag ska vi träffa Regines kooperativ, så vi vet att vägen kommer att bli lång och besvärlig. Landskapet är dock underskönt – vi ser långt ut till de böljande kullorna och terrasserade odlingarna. Men det är torrt, extremt torrt – det regnar inte trots att vi, enligt almanackan, är mitt inne i den stora regnperioden. Som vanligt ställer vi frågor om växter och träd vi ser längs vägkanten och blir en smula klokare när Sconia upplyser oss om att de höga gröna växterna är ´sugar cane for cows – de mjölkar bra när de äter dem´. Sant eller ej, får vara osagt. Ytterligare en naturobservation; en hönsförsäljare försöker göra affärer vid ett minibusstopp. Undrar om han kommer att lyckas – mängden höns är stor…Pirjo lär sig av Kerstin att om hönsen hänger med huvudet neråt mot marken så kan man tro att de är döda. Mycket kan man få veta och lära sig när man är på en projektresa i Rwanda…

Vägen, som mest liknar en stig, verkar aldrig ta slut och det gör det kanske inte heller – men vi stannar när vi upptäcker en grupp kvinnor som sitter i en eukalyptuslund. Kramar och handskakningar i vanlig ordning. Och i vanlig ordning ett tacktal till oss, Eugénes tal (det är något folkbildande med honom….) och Pirjos tafatta försök till ett tacktal.


Korgarna visas och frågorna ställs. Vackra mönster – inspiration kommer från stjärnhimmeln och tuppens ´fjäderkamm´. Vi pratar också om färger – rwandeserna verkar vara förtjusta i glada och klara färger medan vi tilltalas av korgar där färgskalan ligger närmare beige… (tebladsfärgade korgar är de allra vackraste…). Kerstin tar upp idén om att använda andra växter för att färga sisal, men detta är helt okänt för kvinnorna. Pirjos tankar går till äganderätten – det kanske inte är bara att plocka löv och rötter. Och helt korrekt, det är förbjudet. Senare i kvällen får vi veta av Johan (den allvetande husgästen i Vi Guest House) att all skog ägs av staten och att det är absolut förbjudet att ta ner träd. Skogarna håller på att försvinna på grund av att dem har huggits ner för att skaffa ved för eldning. Detta har i sin tur ökat erosionen. Men att plocka löv borde väl inte omfattas med detta förbjud? Vi får inte heller någon uppfattning om att det skulle ha funnits en tidigare växtfärgningstradition i landet…Kerstin gör reklam, textilare som hon är, för lökskal och rödbetor – de ger ju färg de också…

Intervjun med Regine går rätt så fort – vi har kortat ned vår frågearsenal…Besöket avslutas inte bara med en sång utan också med en dans. Och Kerstin njuter – och Pirjo döljer sig bakom kameran. Vi får med oss en relativt stor korg – tyvärr gjord av plast…

Inne i bilen på väg till Rose och hennes kooperativ plockar vi fram vattenflaskorna, bananerna, kexpaketet och Sconias glada överraskning: en påse rwandesiska potatischips. Vilken festmåltid. Pirjo börjar drömma om guacamole och potatischips som fredagsmys…

Är det den dystra kyrkan där vi träffade Rose förra gången, vi är på väg till? Vissa platser kan orsaka obehagskänslor och tyvärr våra onda aningar stämmer. Vi parkerar utanför kyrkan men efter en kort rekognisering och ett kort samtal får vi besked om att vi ska åka vidare. Så skönt, slippa att sitta i denna ödsliga och karga byggnad, där vi inte tror någon människa kan känna sig glad. På vägen tillbaka till bilen uppmärksammar vi ett vitt hus, som rests till ett minne för folkmordets offer. Igen en plats, där det inte känns lämpligt att fota.

Vi träffar Roses kooperativ sittandes på gräsmattan under ett stort träd (bladen liknar ett fikonträd). Vi välkomnas med en stor värme och tacksamhet – detta ger en märklig känsla – på något sätt blir vi för stora. Vi får ett önskemål om att komma tillbaka och ge lektioner i engelska. Vi svarar med en tystnad…Detta var det enda svaret vi hade att ge…

Proceduren fortsätter med att vi undersöker kooperativets produkter – Pirjo fastnar för en liten färgglad trädsköld och Kerstin för en trumma. Men denna trumma får inte tummen upp av taxichauffören (han hänger med på alla våra besök). Det finns dock flera i det lilla förrådet på sjukhuset (vi befinner oss på ett sjukhusområde…). Av de tre trummor accepterar taxichauffören en och den köper Kerstin. Underbart att det i vår lilla grupp finns så många kompetenser och det är självklart att alla är med och deltar och inte sitter undanstoppade någonstans till exempel på grund av att man är en taxichaufför. Men var finns textilerna? I ett litet hus dit vi går genom en gång skapad för dvärgar. På tvättlinorna hänger batikfärgade dukar, så färska att de fortfarande är våta. Nya produkter, nya marknader.



På hemvägen stannar vi på den stora grönsaks- och fruktmarknaden, vars utbud vi uppskattar stort. Nu klarar vi oss till onsdagen… Pirjo börjar känna sig förkyld och livet smakar inte speciellt gott, men vi orkar trots det göra en kort stopp på vår egen Crystal Super Market och proviantera oss med livets nödvändigheter och air time till MTN.

Från kylskåpet plockar vi fram doggy bagen från gårdagen och allting smakar lika gott. Mums. Den fortsatta kvällen ägnas åt skype och wordpress. Skulle vi klara oss utan internet?

 

Idag har alla arbetat koncentrerat med att färdigställa sina texter. Deltagarna läser igenom sin egen text, Sconia tolkar och Pirjo ger förslag till ändringar/utvecklande av texten. Kerstin fixar till olika småfel på datorerna och hjälper till med handhavandet när det uppstår något problem. Det är speciellt en dator som strular… eller är det användaren.

Det märks en helt annan säkerhet i att hantera datorerna nu. Kan man inte själv, frågar man varandra i större utsträckning än tidigare. Det är fantastiskt så mycket de har lärt sig. Det är trots allt inte många arbetsdagar som har använts. De flesta har svårt att få tiden att räcka till med att träna sig på hemmafront. Promenader upp till två timmar som kan kortas ner till en om man använder sig av motorcykeltaxin.

Väl hemma är det vanliga hemarbetet som alla har, ta hand om barnen tar också sin tid. Några av deltagarna har åtta stycken barn i olika åldrar. Vi hann inte med att intervjua Teodette igår eftersom vi skulle till distriktskontoret, så det blev gjort idag. Denna kvinna som vi har trott var ung visar sig vara en mogen kvinna med sju barn, det äldsta är 21, så svårt att bedöma ålder på folk!

En positiv sak som kommer fram i flera intervjuer är att männen tar ett större ansvar för hem och barn, nu när kvinnorna har fått ökad respekt i och med att de håller på med att lära sig lite om datorer och samtidigt genom korgarbetet bidrar till försörjningen av familjen. Allt detta låter bra, men…

Eugéne och Pirjo kollar upp om det finns någon uppkoppling mot internet och hittar båda en väldigt svag signal. Inte mycket att hänga i julgranen men ändå.

Livet består dock inte enbart av arbete. Det är onsdag och vi vet att marknaden längs landsvägen har öppet. Allting finns till salu, men vi är mest intresserade av tyger. Kerstin går runt och med sina hökögon hittar hon sexmeters stycke som tilltalar henne. Men är 6000 francs för högt pris? Inte ens det tysta ointresset som vanligtvis fungerar få priset att gå ner. Var är Sconia? Försvunnen helt enkelt så Kerstin får betala det begärda priset. Just när vi börjat oroa oss på riktigt dyker Sconia upp tillsammans men en ung pojke som bär en stor vit säck med kål, tomater och lök. Även Sconia har fyndat . En omtänksam citygirl – säcken ska till hennes Aunt…

Kvällen avslutas med en underbar middag tillsammans med Janvier från Sida-kontoret och Sconia på restaurangen Flamingo. Pirjos tankar går till Flamingokvintett, men Flamingo visar sig vara en förstaklassig kinarestaurang. Ett bevis på detta är de små heta frottéhanddukar som bärs fram på en bricka så att vi kan rengöra våra händer innan vi börja äta. I tonerna av Charles Aznavour och översikt över Kigali by night njuter vi av vårrullar, nudlar, kyckling och gris – fräscht, välkryddat, vackert och framför allt gott. Vi är inte ledsna för att vi inte orkar äta upp allt – vi får med oss doggy bag, vilket innebär att det blir en gourmetmiddag även dagen efter.

Åter hemma bloggar i tre timmar fram till kl 24……..längsta tiden i väntan……..på uppladdning.

 

I dag är det vår första intervjudag. Vi börjar med att åka till Spaciosas kooperativ. Det går inte riktigt att enbart med ord att beskriva hur det känns att lämna den relativt välmående huvudvägen (Kigali-Butare) och sedan svänga till en icke-asfalterad, gropig, knastertorr och smal grusväg. Vägen är lång men utsikterna mot dalgången är magnifika. Men för Sconia, storstadstjejen är detta hennes första resa till landet. Bestämt konstaterar hon: ”I would never live here even if I got a house.” Är det för fattigt, för händelselöst, för avlägset för henne? – kanske allt detta på en och samma gång. Detta är vårt andra besök hos Spaciosas kooperativ, men det har gått 1 ½ när vi där sist. Men när vi är framme efter över en timmes bilfärd känner vi igen oss – här har vi varit tidigare; huset, grusplanen framför huset.


Men i dag får vi sitta inomhus. Trots sin ålder, livssituation (universitetsstudent) och look (i dag bär Sconia på en basebollkeps) smälter Sconia förvånansvärt lätt in i sällskapet, i sången, handklappandet och pratet om korgar när vi inleder vårt besök. Som en kunglig familj blir vi återigen på stolarna bakom ett långt bord och talen är många och långa. Till ett sådant gör sig också Pirjo skyldig till. Nu vet ni vem ni ska vända er till om ni behöver en talskrivare. 

Huvudfokuset vid dagens besök handlar dock om digital kamera och dator. Spaciosa visar och fler och fler av kooperativets närvarande medlemmar närmar sig, först med stor försiktighet men med ökande djärvhet, dessa underapparater. Någon vågar till och med trycka på tangenten. Vi blir tackade för denna enorma gåva och vi känner oss lite skamsna: Vad har vi åstadkommit och bidragit med? Fixat en enda pc och en digital kamera samt ett relativt litet antal workshops där Spaciosa fått lära sig grunderna. Spelar detta någon som helst roll för en grupp av kvinnor vars stora bekymmer handlar om att hitta marknader för sina produkter? Kan IT verkligen spela roll i kvinnornas vardag? Kommer apparaterna att kunna användas när tillgången till el är mer än begränsad? Hur många utmaningar måste dessa kvinnor klara av: att lära sig att använda apparater och program och vilka som dessutom är på engelska? Trots våra ansträngningar har vi inte lyckats med att hitta open office på kinyarwanda, vilket skulle ha underlättat i alla fall vad gäller den språkliga delen. Nog synliggör vårt projekt trots sitt lilla format de enorma skillnader som finns i världen. Att en enda dator kan upplevas som något helt fantastiskt, när människor är färdiga att gå i timmar för att kunna ladda dessa datorer och batterier till kameror och som till och med är färdiga att kämpa med ett främmande språk för att lära sig att hantera dessa tekniker är något som man kan förhålla sig till på många sätt. Berättelserna kan utgå ifrån både på en kritisk analys av de befintliga strukturerna men också på en analys på individernas obegränsade mängder av energi, kraft och vilja att utveckla sig och känna att man är en del av världen. Båda analyserna och berättelserna existerar samtidigt och är relevanta och nödvändiga. Så här djupt i tankarna kan vi sjunka oss när vi sitter ute på den rwandesiska landsbygden…

Efter det varma mottagandet och tackandet får vi en stund tillsammans med Spaciosa. En tyst plats hittar vi vid husets gavel; det är varmt men vi får lyckligtvis sitta i skugga. Vårt mål är att vi kan få en intervjutid med samtliga sju kvinnor som deltar i projektet. Vi pratar om kooperativet, vardagen, projektet, datorer, kameror, mobiltelefoner, el, den rwandesiska teknikutvecklingen- och politik och kvinnornas situation i Rwanda. Det är många teman vi vill hinna med och vi har bara ett tillfälle att samtala och som vanligt kommer vi på de bästa frågorna när samtalet är över. Denna gång var det två saker som vi speciellt uppmärksammade i Spaciosas berättelse: hennes nya mobiltelefon var en gåva från presidenten, vad ska man säga och tycka om detta? Trots det tidigare optimistiska talet när vi sågs för en vecka sedan om att nu kommer alla att få el, verkar det som om avståndet mellan denna pratoptimism och vardagen är långt, långt. Även i fortsättningen får många ta sig till offentliga platser som förses med el för att ladda till exempel sina mobiltelefoner.

Även om vi säger en sjungande adjö till Spaciosa och hennes kooperativkamrater är dagen inte över. In i den sega toyotan och resan fortsätter på de smala, gropiga och dammiga vägarna mot Teodettes kooperativ. Sång och dans möter oss – ger verkligen en känsla att vi är välkomna. Denna gång kompletteras detta musikaliska mottagande med kramar, kindpussar och handskakningar. Rejält! Ceremonin är det samma: välkomsttal, Eugénes tal som handlar om att inte ge upp och att arbeta flitigt och vårt tal (som Pirjo håller) som handlar om glädjen av att få arbeta ihop med kooperativet kryddat med teknikoptimism och kvinnokamp. Ett stort bord är lastat med korgar, tallriksunderlag, örnhängen, solhattar som kooperativets kvinnor har tillverkat. Vi beundrar återigen den skicklighet som korgmakeriet kräver. Det är fantastiskt att se hur en korg växer fram. Vi kan inte låta bli att shoppa lite…Och hyllningssångerna till datorer och oss tar aldrig slut. Vi får dock med oss ett önskemål: det behövs läsglasögon. Att göra korgar kräver bra syn och det har inte alla. Just när vi står där känns det förfärligt att hemma hos oss finns det billiga läsglasögon vid varenda bensinstation. Här kan inte samma sak köpas lika enkelt. Teodette kommer med en stor och positiv överraskning i slutet: hon har lyckats med att värva en ung man som en supportperson och lärare. Denna unga man har många kvalifikationer: han behärskar kinyarwanda, engelska och datorer. Vilken lyckoträff alltså och en garanti att medlemmarna i Teodettes kooperativ kommer att få chansen att lära sig att hantera sin dator även när vi lämnat landet. Känns riktigt skönt, eftersom detta är en av våra största bekymmer: Vad händer när projektet tar slut? Kommer vidare lärandet också att ta slut?

Nu hinner vi inte intervjua Teodette eftersom vi måste hinna kolla om det mobila bredbandet – 3G nätet – fungerar på det närliggande regionshuset (det blir många hopp mellan verkligheter….) Fram med Pirjos dator och USB-modemet. Ingen koppling alls hur vi än vandrar fram och tillbaka på grusplanen. Situationen räddas av en ung man som vi känner igen! Honom träffade vi våren 2009 vid vårt första besök. Han tog hand om oss när vi envist väntade på att få en audiens hos borgmästaren (vilket vi misslyckades med…). Med hans ledning tar vi oss in i rummet som verkar vara huset IT-central. Plötsligen ropar Pirjo: Nu har jag koppling. Men inte till Rwandatels 3G-nät utan till husets trådlösa nät. Fungerar utmärkt men denna glädje är en kort glädje. It is out of question att våra kvinnor skulle komma åt detta nät. Vi kan ju bara spekulera kring vad detta nekande kan bero på. Kanske är nätets omfattning begränsat och skulle alltså inte tillåta åtta nya samtida användare. Kanske är detta ett uttryck för makt – inte kan man tänka sig att kvinnor som arbetar med korgmakeri ska få tillgång till något så viktigt som internet. Det är fritt fram att spekulera vidare…. Hur som helst är den hjälpsamme mannen inte handlingsförlamad – vi följer efter honom och hamnar i en lokal som förmodligen används för allehanda möten. Och hans hjälpsamhet fortsätter – vi får låna hans privata USB-modem från MTN och voilá så hittar vi nätet. Här kan vi jobba på onsdagen och fredagen och ha vår avslutande minikonferens, ropar vi glatt. Ta det lite lugnt, signalerar både den unge mannen och Eugéne – detta måste undersökas och vårt behovs måste grundligt motiveras för beslutsfattarna. ”Det kommer nog inte att gå – när vi är så här sent ute”, tänker nog både Kerstin och Pirjo utan att våga säga det högt. Innan vi börjar ta oss hemåt kommer samme unge man springande med ett A4-ark – har vi fått tillståndet att använda lokalen?, tänker vi optimistiskt. Nej det är fråga om en mycket mer betydelsefull sak; diplomet kommer från government och innebär att forumet – det sammanordnande organet för våra åtta deltagande kooperativ – har fått sitt tillstånd att finnas till och verka. Färgglada pappersark med logon och stämplar är viktiga ingredienser i det rwandesiska samhället…

Vi har inte något hela dagen och magen skriker. Pirjo längtar efter bananer och snart bromsar vi. Vid landsvägen säljer en kvinna ett helt bananstock med de underbaraste minibananerna – vi är alla glada och nöjda, till och med de två småpojkar som råkar stå bredvid vår bil.

Dagen avslutas med en lugn hemmakväll = äta, kolla datorn…Mycket händelselöst alltså…Men vi är för trötta för att bry oss om detta…

Kan veckan börja skönare? Allting är som vanligt; vi är färdiga upp till fingerspetsarna klockan 8 och står utanför Vi gästhusets höga järnport, tittar och hälsar på förbigående och väntar – detta börjar vi lära oss. Bilen kommer så småningom – det gör det ju alltid – men denna morgon tar vi inte den vanliga vägen, utan åker med Sconias ledning till sjukhuset för att säga hej och välkommen till världen till Sconias brors nyfödda barn. Sjukhuset är sprillans nytt, rent och luktar desinfektion. Vi är osäkra på om vi verkligen ska stiga in men Sconia vinka ivrigt – kom in, kom in. Och vad hittar vi där om inte en sju timmars gammal pojke. Sjutimmar- vi kan knappast tro att detta är sant. Mamman till pojken ligger trött i sängen, vilket kanske inte är alldeles förvånande. Barnet är så underbart – sover vackert – att vi nästan vill äta upp den. ”Har barnet redan ett namn?”, frågar Pirjo. ”Nej, men kan ni föreslå något?”, svarar pappan. Pirjo och Kerstin tittar på varandra lite undrande men plockar snabbt fram två förslag: Olle och Karl. Olle verkar smaka gott i munnen, även om kunganamnet Karl lockar. ”Vad betyder Olle?”, låter nästa fråga. I sådana här situationer gäller det att vara snabb, så vi börjar prata om den helige Sankt Olof. ”Aha, så Olle betyder alltså den helige?” ”Javisst”, svarar vi, med en säkerhet som endast en okunnig kan uppbringa. Lyckliga och med en god och optimistisk känsla av framtid lämnar vi sjukhuset. [Åter hemma på kvällen kastar vi oss in på wikipedian och läser: Olav II, kallad den helige (eller S:t Olof), på norska Olav den hellige eller Olav II, latin Olavus rex, född 995, död 29 juli 1030, var kung av Norge och är landets nationalhelgon. Han firas på Olsmässodagen, 29 juli. Så Olle betyder den helige på riktigt! Kanske är vi inte så obildade trots allt….]

Nu när projektet börjar närma sig sitt slut, blir diskussioner om vad och hur mer aktuella en tidigare.
Långt in i söndag kvällen diskuterar vi projektets kommande och faktiskt sista vecka: Vad är viktigt att ta upp? Vad ska vi hinna? Hur ska vi jobba? Hur ska måndagens workshop ska genomföras och vad ska vi ta upp? Ska vi arbeta med gemensamma genomgångar eller individuellt? Att kooperativen för första gången ska bli synliga på webben, må det endast vara fråga om ett utkast till en blogg är vi eniga om. Vi är också eniga om att texterna till bloggen ska skrivas i open office, eftersom det programmet kommer kooperativen att ha glädje av i sina administrativa göromål även efter projektet. Men hur vi ska jobba? – det har vi olika tankar om. Kerstin lutar sig åt gräshopparmetodiken, att strukturen föds i görandet medan Pirjo föredrar myrmetodiken, strukturen görs i förhand, i alla fall delvis och inledningsvis. Efter mycket om och men lyckas vi med att enas om en kombination av dessa. Det som är generellt och där det inte finns några alternativa sätt att arbeta, ska göras gemensamt medan alla funktioner där open office erbjuder mängder av olika sätt att arbeta ska göras individuellt. Och javisst är det individuella att föredra… Måndag morgon sätter vi i gång med open office och följer vårt eget beslut vad gäller arbetssättet. En försiktig reflektion slinker sig fram: vad gäller datorprogram, måste det finnas så förfärligt många funktioner och alternativa sätt att använda dem? Detta är ju en djungel för en nybörjare (och även för en mer mogen användare :-)

Vi arbetar flitigt och koncentretat som vanligt. Generatorn strejkar som vanligt. Lunchen består av sambozas och läsk som vanligt. Rutiner har hittat sin plats i vår rwandesiska projektvardag! Men – som vanligt – händer det något oväntat. Vi får ett besök av en radioreporter, som men sin digitala olympusbandspelare spelar in röster i rummet och ställer några frågor till oss och Sconia. Vi glömmer dock fråga vilken radiostation hon jobbar på… Men någonstans ute på de rwandesiska radiovågorna sprids information om vårt projekt – roligt.

Efter lunchen tar Kerstin en specialsittning med Rose, som vi gärna vill se som en framtida IT-kontaktperson för våra kooperativ. Plötsligt samlas alla runt henne och bokstäverna på skärmen börjar ändra färg, form och storlek. Klockan är över tre och vi ska egentligen sluta så att alla ska hinna hem innan det blir mörkt, men Roses visning inspirerar och ger ny energi – alla sätter sig ner på sina platser och börjar leka. Nej, nu måste vi sluta, ropar Kerstin och Pirjo. Härligt att suget på nya kunskaper är så påtagligt!

I väntan på taxin ser vi en ny banderoll fäst i buskarna – med Sconias hjälp får vi veta att distriktet har en temavecka om kvinnovåld – där är förklaringen till att det är så mycket folk i rörelse….

Dagens naturobservation 1: Svalorna på krittavlan. Är det våra svenska sommarsvalor?

Kvällen innebär en radikal avvikelse från våra ordinarie kvällsrutiner. Vi har helt enkelt fått nog av sittandet och taxiåkandet och bestämmer oss att besöka gymmet på Novotel (alla våra vägar verkar leda dit). 35 minuter på löpbanan och motionscykel räcker – vi är mer genomsvettiga.

Naturobservation nummer 2 (på väg hem från gymmet): En stor glada i akasia(?)trädet.

Kvällen blir lugn – vi är supertrötta efter motionen. Orkar knappt steka ägg, skära tomater och avokado – vår rwandesiska middagsklassiker…

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.